Helgen är en stor ihopflyten klump, det känns som den nyss har fått ny skepnad och istället för två dagar som den normalt är så är den en nu enda stor. Om det är bra eller dåligt har jag ingen aning om, men det känns dessutom som att sömnen blir lidande när det är så. Hm. Ja, det är "dag" 48 timmar i sträck. Och "dagen" har både varit bra och dålig. Det dåliga är det värsta, synd att det nästan alltid är så, det dåliga känns mest. Det dåliga är smått förkrosande. Lördagmorgon vaknade jag och har aldrig varit så nervös inför en match, jag var jävligt laddad men troligen för nervös. Min del i matchen var kanske inte den jag hoppats på men det var inte det viktiga i fallet. Jag var "okej". Vi gjorde en grym match, med ett grymt engagemang och en otrolig vilja. Det är bara så surt att det inte räckte hela vägen, för i lördags förtjänade vi det. Förlust med 2-1 i den viktigaste matchen jag har spelat, förlust när det fanns så mycket att vinna. Men vi hade inte favoritskapet så egentligen hade vi väl inte så mycket att förlora heller...Jag vet inte. Matchen var en spännande upplevelse, det var 200 pers där, vanligtvis brukar det vara 60, så ja en viss skillnad. Helsidor i tidningen både för och efter matchen. Den idag var mindre rolig. "Vi spelar i divsion 2 nästa år, timrå gav upp" ...Sund hade tillverkat tröjor för att skryta med sin vinst och självklart fick de stoltsera med dessa i tidningen, allt för att göra det lite jobbigare för oss. Men , troligen hade vi gjort detsamma. De lyckades tyvärr bara dra det längsta strået, men nästan gång drar vi det. Nu är det väl ändå tid för att känna sig hyfsat nöjd trots allt och det är nog precis vad jag gör även om det fortfarande känns efter gårdagen. Men den säsongen vi gjort har varit fantastiskt bra, helt över förväntan. Med mina förväntaningar så är den något som jag inte kunde ha trott på. Jag kom tillbaka till fotbollen i februari, då efter att ha haft en dålig fotbollsrelation och dålig relation med allt som hör dit till. Jag hade egentligen inga förväntningar alls. Jag började spela fotboll igen för att träna, för att komma igång. Så nu när vi kom så här långt och jag har varit med hela vägen, efter haft en 2006/2007 säsong som jag hatat kan jag inte annat än vara jävligt nöjd. Dessutom känns det som jag har all anledning att se framåt, jag tror att det som är nu kan bli ännu bättre och det är något väldigt bra. Jag tror att framtiden för med sig massa förändring i positiv skepnad. Det gör att jag vill kämpa på, jag vill vara kvar, i alla fall så länge jag bor hemma. När jag tänker på det, så känns det inte som att energin dog igår, det känns som den fick ännu mer kraft. Den ska jag ta tillvara på. Jag älskar fotboll. Det kommer bli bra, jag tror på den tid som kommer.
Det var inte meningen att jag skulle skriva sådär mycket, jag hade ju tänkt orka få ner några summerande ord om kvällen igår också. Så, ja efter matchen lyckades man trots det dåliga humöret dra iväg på lagfesten. Den var trevlig, trots liten, varm lokal. Efter lagpartjet åkte jag ner och mötte Lisa, Evve och Maria på staden. Maria var i total extas eftersom hennes stora idoler, universal poplab spelade på stadshuset, så självfallet hamnade vi där. Det var skitskoj, vi hade hade det super. Och bandet var ju inte så dåligt, trots att man aldrig har hört namnet förut. Kvällen blev lång, som vanligt för lång. Det är svårt att veta när man ska sluta liksom, när den bästa tiden är. Även om jag börjar inse att den måste vara runt två tiden. Det insåg jag inte igår, utan kom hem halv fem. Då hann vi dessutom med en big mac på donken. Men om man bortser från de sista två timmarna av kvällen, då jag var mer än trött så var det en toppenkväll. Även om jag var lite orolig när Evve angrep blommorna på stadshuset och skulle ha deras vatten. Haha. Jag var lagom och det känns idag, eller känns inte. Hm, jaja. Idag mår jag bra, även om jag är väldigt trött efter att ha sovit fem timmar i natt. Släkten kom och invaderade huset idag för att fira min fördelsedag så jag gjorde allt för att försöka se pigg ut. Mormor ställde den obligastoriska frågan, "såg du många fina killar ute", allt i syftet att provocera mig men jag kan leva med det där nu. Jag är så jäkla van. Men efter de oblsigatoriska "hej kom och hjälp mig frågorna", blev det bättre. Bästa tricket att få tyst på de är att ge dem mat, och då pratar vi om massor med mat. Så efter två tacopajer blev de tysta och nästan lite småsöta, även om mormor frågade x-antal gånger om fina pojkar...Tralala. Men jag fick tårta, presenter och åt nog upp en tacopaj själv. Härligt.
Det känns fortfarande som lördag dock, när tog den dagen slut...hm. Imorgon ska jag sova jättelänge. Och sen ska jag försöka att inte känna press över någonting. Jag ska ut och röra på mig och möjligtvis färga håret, fast det beror på hur modig jag känner mig. Jag ska även sluta bry mig om andras åsikter om vad jag ska göra eller borde göra, i slutändan ligger ändå allt i mina händer, och om valen jag gör är bra eller dåliga kan endast jag själv veta. Så den kommande veckan ska jag inte känns någon press och behovet av att ständigt behöva ha en plan upplagd. Planering är helt värdelöst. Istället ska jag ladda inför Göteborg! Fredag, fredag, fredag! Det är snart! Det känns bra, jag längtar! Jäklar vad fort tiden går. Hoppas den stannar när jag är där nere.