Jag tror aldrig att den 11 september kan bli en bra dag, eller jag tror aldrig det kan vara en bra dag. För mig är det aldrig en bra dag. För fem år sedan låg jag hemma i sängen, sjuk, förkyld, hemma från skolan och kollade på nyheterna hela morgonen och därefter hela dagen också. Jag kände mig inge vidare alls, nyheterna på tv:n skrämde mig. Anna Lindh hade blivit knivskuren dagen innan och där satt jag med tårar i ögonen när de i direktsändning berättade att hon avlidit på grund av sina skador. Jag blev tom, helt tom. Om det finns en speciell dag jag minns extra väl så är det 11 september 2003, och såklart 2001 också. Men det var någonting med Anna, hon var den första personen jag såg upp till när det gällde politik, för det var väl någon gång där konceptet politik började att bli förstårligt och intressant. Hon kändes som en sån där självklar person som skulle kunna göra skillnad, göra någonting viktigt och bra. Hon var på god väg och jag ville se mer av henne. Men istället försvinner allt, alla förhoppningar, allt. Jag kollade på dokumentären om henne häromdagen, och jag tror jag aldrig har gråtit så mycket under en dokumentär, och då finns det ju ändå mängder med tragedier att välja bland en vanlig dag när man har tv som sällskap. Men just denna var värre än allt. Den här dagen gör mig ledsen.
Long lives the fear
we'll be forgotten
It's a sad sad world we're in to not believe something
And we'll stop the world from falling
just to stay alive
And I say don't ask me why
do I disbelieve, tell me
I just need a sign
that we have found one voice
Cause it's a mad mad world I see
to end up with nothing
So we fight for what is right
with no compromise
And I say please ask me why
I believe in living
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar