Carpe diem för fan!

Jag har svårt att komma i från känslan att det känns konstigt att vara hemma. Det känns märkligt på något konstigt sätt. Om ni fattar. Det känns som jag har tusen saker att göra, att fixa, men vad det skulle vara vet jag egentligen inte. Troligen består det mesta av att memorera minnen, det känns viktigt. Afrika saknas, människorna, platserna, bussarna, värmen, gästvänligheten, skratten, galenskapen, äventyren, naturen, djuren, ja nästan allt. Allt utom hemlängtan och spyor. Det är svårt att släppa taget om de föregående två månaderna. Det är en drömvärld jag gärna skulle levt kvar i. Men nu pinnar jag på här hemma i stället, har svårt att anpassa mig till både vinterkyla och Timrålivet. Borde förebereda mig för skolan men det känns långt borta. Det känns som att jag inte har "tid" att gå i skolan. Men jag ska och det känns kul. Men inte aktuellt. Bara kul. Och tid har jag ju faktiskt. Tar det som det kommer.

Det kommer ta tid att landa hem. Det är mycket att smälta, mycket att ta in, mycket att minnas. Varje dag minns jag med glädje de 58 dagarna som var fullproppade med äventyr. Bra och dåliga. Men det är dags att börja leva i nuet. Carpe Diem för FAN, som finnen, flatan, pitbullen och såsen på den rosa bussen skulle ha sagt. Det är farligt att resa, det är som vilket beroende som helst, har man en gång börjat är det nästan omöjligt att sluta. Dags att börja ladda för nya äventyr. Ska försöka få ner lite text på rosa bloggen också, snart så.

Bea har åkt tillbaka till göteborg, det är alltså som vanligt här hemma igen. Malin kommer hit ikväll och det förgyller allt. Finns ingenting jag ser fram emot mer än varje gång vi ses. Spelar ingen roll hur många eller få dagar det gått emellan. Det är allt. Hon är allt. Mitt allt.