Årskrönika

Nyår firades i ett annat land, på en annan kontinent. I en annan tillvaro, i en annan verklighet. Men ett nytt år firades. Ett nytt år är här och ett år är över. 2009 fick ett gott slut och en tillbaka blick nu känns given.

2009 är året som fått mig att känna mig mer som mig, mig själv.
Jag har listat vem jag är och vad jag vill. Hur jag vill ha det, hur jag trivs, vad jag tycker allra mest om, vad jag brinner för. Vad jag inte brinner för. Jag har träffat människor jag alltid kommer ha nära mig. Jag utvecklat mina relationer till personer som står mig nära. Jag har mött människor och platser som vidgat mina vyer och öppnat mina ögon. Jag har utvecklats som människa i och med mina möten med människor på andra sidan jordklotet, jag har fått ett perspektiv på tillvaron som jag ska ta med mig och göra allt jag kan för att inte glömma bort. Det förtjänas inte att glömmas bort. "I bless the rains down in Africa".

2009 började tungt, vintern blev lång och våren kändes allt för ofta väldigt långt borta. Men det blev ljusare, solen började skina lite längre om dagarna och tog sig lite längre upp på himlen. Mörk, tung vinter blev ljus vår. Snön blev till vattendroppar. En skinande vår. En vår med vårkänslor i överflöd. En termin med U-landkunskap på schemat gjorde mig lite klokare och byggde upp ett intresse, ett intresse för världen utanför vårt kära modersland. Världen utanför. Ett intresse som fick mig att vilja åka till Afrika. Afrika blev det ju också, senare. Vårsolen byttes ut mot sommaren, som inleddes i Grekland. Samos. En av de roligaste veckorna förra året, Lisa och Evelina fyllde den resan med skratt, galenskap och massa värme. Sommaren fick en bra start. Svensk sommar väntade här hemma, mitt älsklingsställe Grisslehamn gjorde som vanligt sommaren till riktig sommar. Ingen sommar utan Grisslan, så är det. Sol, måsar, klippor, bad, midsommarstång, familj, fiskespö, båt, hängmatta, sång, glädje, kubb, bastu, solnedgång, ålandshav. För mig är det sommar.

Sommaren började bra och den skulle bara bli bättre, tänk om jag visste det innan.. Känslorna som väcktes till liv i våras stärktes första veckan i juli. De stärktes inte bara, de blev sanna, de besvarades och jag hittade kärlek som jag inte trodde var möjlig, här och nu. Men helt plötsligt stod hon där, hon som har fått mitt hjärta att slå några extra slag varje dag, hon som får mig att le när jag är ledsen, hon som får mig att må bra när saker är jobbiga, hon som hela tiden fyller mig med liv och lycka. Det finns bara goda ord. Det finns bara kärlek. Kärlek till dig, kärlek till allt vi skapat och allt jag hoppas och tror vi kommer att bygga vidare på. 3 juli minns jag. Då kom du. 17 juli blev det vi. 17 är speciellt, 17 kommer alltid vara det. Jag tror det är något magiskt över 17 och då överdriver jag inte. Hon som jag pratar om vet vad jag menar.

17 gjorde sommaren komplett. Underbar. Du och Jag. Allt kändes enkelt. Till och med jobb och slit. Det kändes som världens enklaste sak. Inga bekymmer, inga problem. Sommaren blev höst. Hösten gillar jag. Te, värmeljus och gula träd. Hösten blev lik föregående års höst, fast ändå så mycket bättre. Jag blev lite mer vuxen, lämnade tonåren och det kunde nog inte känts bättre. Kände att tiden var den rätta för att göra det. Dags att kliva vidare. Jag väntade på Afrika. Dagen kom. 8 november kommer nog vara årets tyngsta dag. Den vill jag inte tänka på, inte återberätta. Det var en dag som gjorde ont. Sen kom den rätta dagen. 11 november. Afrika. Året avslutades på den afrikanska kontinenten och det avslutet kändes fantastiskt bra. Afrika gav mig mycket, det fick mig att tänka, utveckla, uppleva och inse vad som är värdefullt för mig, vad som betyder. Vackra Afrika, vackra platser, vackra människor. Gjorde mitt synfält lite bredare. Fick mig att inse hur värdefulla människor jag har här hemma är. Fick mig att inse hur mycket mitt hjärta slår för dig och hur starkt det vi har är. Två månader i Afrika har gjort mig starkare, mer vuxen och mer tacksam. Jag ska försöka att komma ihåg, komma ihåg allt jag lärt mig det här året. Komma ihåg vad andra människor och platser har lärt mig. Jag hittade mig själv någonstans där på savannen, någonstans när jag stod där och drömmde mig bort. När jag låg där på busstaket och stirrade upp i den klara stjärnhimlen. När jag fick tid att tänka, när jag fick tid att reflektera och smälta allt som varit. Någonstans där kom jag fram till vad jag vill att 2010 ska bli.

2010 är året då det där klivet ska tas. Ett kliv framåt, förhoppningsvis ett ganska stort kliv. Tillsammans med dig. Jag känner mig redo för så mycket och det känns att tiden börjar att infinna sig. Snart är jag där. På en annan plats där jag kan skapa en verklighet jag vet att jag kommer att trivas i. Och i år hoppas jag även på en bra vinter. En varm kopp choklad i en snödriva på en fjälltopp tillsammans med mitt hjärta känns som det perfekta. Så ska det bli. Där kan vi planera en framtid. Vår framtid.

"I went out looking for the answer"