Jag sitter och planerar med dåligt samvete. Försöker räkna hur jag får ihop juni utan att svika fotbollen totalt (vilket nog många gör nu ändå), jag vill inte göra det. Det har varit två otrevliga dagar efter hemkomsten från underbara Grekland. Inte nog med att det är höstväder här hemma, människor verkar dessutom ha gått och blivit galna på vecka. Det "rätta jaget" är ibland allt för skrämmande att se när det väl kommer fram. Det är lite stormvindar runt fotbollen (igen), tränare får sparken, spelare får något breakdown och hoppar av eller hotar med det, vad vet jag ... Men egentligen förstår jag inte, finns det inte någon smula opptimism kvar hos någon? Är det verkligen helt dött?
Vi är mitt i säsongen, vi är ett lag där de flesta pratar om hur fantastiskt bra moralen och stämmningen är, hur långt vi har kommit. Nu väljer de flesta att bara slänga det i sopkorgen, jag förstår ilska och frustration men jag förstår inte hur man kan prata om fantastisk stämning och sen ta sina saker och sticka. En halv säsong kvar i ett lag där det finns några, både ledare och spelare, som tror på en framtid och en laganda som bara kan bli starkare. En halv säsong att kämpa för vad det här laget kämpar för, vinna matcher och ha skitkul tillsammans. Efter den halva säsongen som är kvar kan man göra vad man vill, sticka vart man vill, börja om på något nytt, eller fortsätta där man slutade. Det är upp till var och en och visst ska man tänka på sig själv, då kan man tänka på sig själv. Men mitt i en säsong tycker jag man ska tänka på sina lagkamrater också och inte vara ett ego.
Vi är ett lag, en för alla, alla för en. Vara arg på människor som sitter i styrelser och liknande är nog de flesta, men vad hjälper det? Att lämna föreningen och därmed tro att man straffar styrelsen är helt fel, styrelsen straffas inte på grund av det. De som straffas är spelarna i laget och laget i sig. Precis på det sätt som arbetskamraterna på en arbetsplats drabbas om en arbetsgivare sparkar någon. Det är rätt så enkelt egentligen. Jag tänker inte ge upp nu, nej inte nu, vi har kommit alldeles för långt. Jag tror på det vi har nu, jag tror det kan bli något bra. Jag håller kvar vid opptimisten Linnea, hon som riktar huvudet mot solen och rör fötterna framåt. Eller nåt. Det jag vill ha sagt är att jag tycker att man ska ge allt lite tanke, det är värd att reflektera över. Jag lovar.