söndag 15 juli 2007

So you're tryin' to do what they did
your friends that turned to liquid
and got lost in a sea
now you're drowning me

with your talk of 4-leaf clovers
you turn to rocks and omen
to beat the ambient harm
that is bruising your karma

oh I wish my arms were wider
I wish that I could hide you
so you could rest and repair

without the blanket of sorrow
the thick and the grey
your blanket of woe
is so heavy and stained
and it only weighs you down

so you thought that getting sober
would mean your life was over
I don't think it's that bad
I don't think it's that sad

just you sleep a little, baby
leave the world alone and later
if you wake up alive

that old blanket of sorrow
could be feathers and down
your blanket of woe
would leave you alone

and I could love you 'til you drown...come to me, let's drown
come baby, let's drown
in feathers and down

Sommar, sommarjobb, förkyldning, beslut och förändring ...

Sommaren går framåt, likaså helvetes sommarjobbet. Jag ska dock inte gnälla allt för mycket, förra veckan var kanon, den gick snabbt. Det gick bra ända fram tills fredagen, för vad hände då? Jo jag drog på mig en förkyldning. Igen. Jag tror den har legat och gömt sig under dessa jobbveckor. Får ta ledigt imorgon men sen är det back to work.
Egentligen kan man bara skratta åt strömmingen, egentligen är det helt stört. Det är inte ett "normalt" jobb. Lyssnade på p3 i torsdags (på jobbet såklart), det var en tävling om värsta sommarjobbet, jag undrar om man skulle ha en chans att vinna om man ringde in..? Troligen ja.
Vi (P, Amanda och jag) kom fram till att en positiv inställning till jobbet löser det mesta, så just nu har vi inställningen "Åh, vi bara älskar att jobba här, vi längtar redan tills nästa år" "Åhh känner ni den luvliga lukten, härligt" Haha, jag vet, vi är konstiga men det hjälper. Lite positivitet och humor kan lösa mycket. Tre (?) veckor till ska man nog klara av.

Valde tillslut även att ta ett längre uppbehåll med fotbollen, det kanske leder till att jag slutar, men det kan jag inte säga nu. Jag är glad att jag gjorde det, att jag tillslut vågade göra det utan att känna mig som den största mesen. Det är skönt, befriande för tillfället. Men vem vet, jag kanske kommer att längta tillbaka? just nu känns det inte så men förändringar är inte ovanliga, mycket kan hända på kort tid. Men just nu ska jag inte tänka på fotbollen, nu ska jag jobba klart sen ska jag vara ledig, hälsa på syster som flyttat till göteborg. Just nu är hon i USA men när hon kommer hem fyttar hon direkt. Det är tomt här hemma, tråkigt här hemma. Jag kommer verkligen sakna väldigt mycket i och med att hon har flyttat, hur ska jag stå ut utan en galen syster? :) Det är lite sorligt att tänka att nån som man har bott med så länge inte kommer att bo här mer, inte under en längre tid i alla fall. Men men, nästa år kanske jag flyttar, ush vad tiden går snabbt ...

fredag 13 juli 2007

Största problemet är inte vad vi inte vet utan vad vi vet säkert men som faktiskt är fel (forts)

2007 = välkommen till verkligheten, året när världen insåg något. Visst beskriver det, det här året bra och då gäller det inte bara klimatet utan mycket annat, men det är inte väsentligt här.
Jag brukar ibland tänka hur världen kommer se ut om femtio år, då kommer sju av tio svenskar som lever idag fortfarnade att leva. Jag hoppas att jag lever om femtio år, mina barn (?) kommer sannolikt att göra det, liksom deras eventuella barn. Vi måste bilda oss en uppfattning om hur den värld vi lever i idag ska se ut då och därefter ta vårt fulla ansvar att se till att samma värld finns kvar till de som kommer efter oss. Att tänka kortiktigt är inget vinnande koncept, men det vet väl alla?

Om jag skulle fråga min mormor och morfar om hur deras barndom såg ut, så är jag 100 % säker att jag skulle få höra berättelser om långa, härliga sommarlov med rent badvatten
(till och med i de södra delarna), då visste man inte ens vad algblomning var för något. Jag skulle få höra historier om långa kalla vintar när snön sträckte sig meterhög (som det ska vara). Man hade inte hört talas om något så kallat "miljöhot", fast ioförsig, det hade man inte för några år sedan heller.

Vi är medvetna om vart vi står idag, men andå fortsätter vi med att fylla istället för att tömma vår tunna, tunna atmosfär med föroreningar. Hur kunde koldioxidhalten stiga så snabbt över de naturliga värderna? Många kanske undrar det, men svaret är inte så svårt. Ta dig själv som exempel, vad gör du för att minska denna alldeles för höga halt? Dricker du kranvatten istället för mineralvatten? Använder du en gammal hederlig tvättlina istället för torktumlaren? En del gör det, men majoriteten är för ...lata. Befolkningen ökar, om femtio år kommer vi vara uppe i nio mijarder invånare och alla vet vad det innebär. Ökad press på jorden. Ökat behov på mat, vatten, känsliga naturtillgångar och mer skog kommer skövlas. Detta ökar klimathotet. Därför borde alla använda tvättlina och herregud Svenskt kranvatten är det väl inget fel på?

Att ha uppfattningen "jorden är så stor att vi knappast kan ha någon skadlig påverkan på miljön" är skrämmande. Det kanske var så en gång i tiden, vad vet jag? Men sanningen idag är betydligt mer obekväm. Sluta ta saker för givet. Reservplaneten finns inte där, tyvärr ...
Varför ska det alltid krävas en chock för att vi människor ska vakna upp och uppfatta en fara? Ett mänskligt fenomen helt enkelt. Vi har svårt att se sambanden, det tar tid. och det skulle ju vara oerhört tråkigt om den dagen kommer då vi önskar att vi sett sambanden tidigare. Tänk bara vad pinsamt för till exempel Bush (som inte verkar tro på klimathotet) att behöva erkänna att han har haft fel. Han kommer nog behöva göra det, jag hoppas att han kommer behöva göra det. Det är dags för honom, ledare över det land i världen som släpper ut mest föroreningar i världen (tillsammans med kina) att bli en del av bekämpningen. Det finns andra faror än terrorister också. Prova statsa lika mycket på miljön som på krig, då kan vi nog ha en lösning imorgon. USA:s republikanska regering verkar ha lite svårt att välja mellan ekonomin och miljön, jobbigt för dem ...Men seriöst, vi pratar om hela jordklotet. Ni kan ju alltid prova föra någonting som kallas ekonomi när vår planet är så gott som försvunnen.lycka till. Om vi väljer att satsa på rätt sak, i det här fallet miljön, så kommer vi att skapa välfärd och massor med arbetstillfällen. När vi gör någonting som är rätt, så tar vi oss framåt i utvecklingen. Vi har allt, utom den politiska viljan, men det är som så mycket annat en förnyelsebar kraft.

Viljan att agera och samarbete är det som krävs. Det är en moralisk fråga. Jag vill inte att framtida generationer kommer behöva ställa frågan, "vad tänkte våra föräldrar på?"

"Största problemet är inte vad vi inte vet utan vad vi vet säkert men som faktiskt är fel"

Största problemet är inte vad vi inte vet utan vad vi vet säkert med som faktist är fel


Klimathot, miljöhot, global uppvärmning ja allt vad det kallas är något som jag ser som intressant, myckt intressant. Och det fascinerar mig hur människor kan vara så olika, hur man kan värdera saker så olika och hur liten världen är. Det pratas om det här hela tiden som alla vet, mycket prat för mycket prat. En diskussion kommer inte lösa något, det är bara en början på något om skulle kunna bli någonting bra men det återstår att se, som så mycket annat. Förra helgen var det Live earth gala på olika platser runt om i världen och det ska man absolut inte gnälla på, det är bra mycket bra. Att världstjänor skriver låtar om detta är bra, det är något positivt och det kanske hjälper till att få fart på mijömonstern där ute.

söndag 1 juli 2007

Det finns mycket att lära

Vissa människor förstår jag mig inte på, det kanske inte är ett ovanligt fenomen men det är ändå värt att diskuteras. Efter att ha varit tre veckor hemifrån, så har man verkligen hunnit träffa och se efter hur människor är och beter sig i andra länder och kulturer. Och om jag ska vara ärlig, så är jag aningen chockad över hur det har sett ut. Okej, jag ska inte vara allt för hemsk, det finns oerhört många trevliga, hjälpsamma och snälla människor ute i världen. De som klappar en på axeln när man håller på att få ett nervsammanbrott och säger, "don't worry". De som verkligen anstränger sig för att hjälpa andra, till exempel de som har sett till att vi har hunnit med den färja vi hade tänkt eller det tåg vi hade tänkt. Såna människor uppskattar jag. Jag uppskattar även människor som intresserade och ställer frågor angående en själv och som bryr sig. Däremot så uppskattar jag inte människor (killar, män) Som bara har en sak i åtanke, som halvt förföljer en och är väldigt krävnande. Tyvärr så finns det gott om sådana i sydeuropa och det är lite skrämmande, för vart man än går så verkar de också vara där. De är inte farliga precis, bara så oerhört jobbiga och om jag får säga det ...äckliga. De har en annan kvinnosyn, en kvinnosyn som jag inte ser som positiv. Sverige är ett väl utvcklat land i jämförelse och det kanske är någonting vi ska vara tacksamma för.
Men ett litet tips, om man vill stärka sitt självförtroende som nordvästeuropé så är det bara att ta en tripp neröver, du kommer garanterat att få höra "oh my god, very nice" eller, "you´re very beautiful". Det är ju inte fel. Haha Här hemma får man sällan höra det.
Det har ändå varit roligt att träffa dessa "annorlunda" människor, man lär sig hanskas med dem. Likså lär man sig hanskas med stöddiga amerikanskor, det tar bara lite längre tid ...