Vissa människor förstår jag mig inte på, det kanske inte är ett ovanligt fenomen men det är ändå värt att diskuteras. Efter att ha varit tre veckor hemifrån, så har man verkligen hunnit träffa och se efter hur människor är och beter sig i andra länder och kulturer. Och om jag ska vara ärlig, så är jag aningen chockad över hur det har sett ut. Okej, jag ska inte vara allt för hemsk, det finns oerhört många trevliga, hjälpsamma och snälla människor ute i världen. De som klappar en på axeln när man håller på att få ett nervsammanbrott och säger, "don't worry". De som verkligen anstränger sig för att hjälpa andra, till exempel de som har sett till att vi har hunnit med den färja vi hade tänkt eller det tåg vi hade tänkt. Såna människor uppskattar jag. Jag uppskattar även människor som intresserade och ställer frågor angående en själv och som bryr sig. Däremot så uppskattar jag inte människor (killar, män) Som bara har en sak i åtanke, som halvt förföljer en och är väldigt krävnande. Tyvärr så finns det gott om sådana i sydeuropa och det är lite skrämmande, för vart man än går så verkar de också vara där. De är inte farliga precis, bara så oerhört jobbiga och om jag får säga det ...äckliga. De har en annan kvinnosyn, en kvinnosyn som jag inte ser som positiv. Sverige är ett väl utvcklat land i jämförelse och det kanske är någonting vi ska vara tacksamma för.
Men ett litet tips, om man vill stärka sitt självförtroende som nordvästeuropé så är det bara att ta en tripp neröver, du kommer garanterat att få höra "oh my god, very nice" eller, "you´re very beautiful". Det är ju inte fel. Haha Här hemma får man sällan höra det.
Det har ändå varit roligt att träffa dessa "annorlunda" människor, man lär sig hanskas med dem. Likså lär man sig hanskas med stöddiga amerikanskor, det tar bara lite längre tid ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar