Jag känner mig fångad i en stressbubbla. Jag vet att det är en period som det bara är att ta sig igenom. Men oktober känns tung nu. Neurofysiologi, inte min grej, inte riktigt. Känner mig lika förvirrad som jag gjorde under kemilektionerna på högstadiet. Men som sagt, bara att ta sig igenom. Två veckor. Bara två veckor. Jag är ensam några dagar nu, lägenheten känns jättestor och jag känner mig jätteliten. Det är nästan läskigt. Jag har aldrig jublat över att bo ensam. Och Absolut inte nu. Har svårt att känna mig trygg utan Malins varma famn. Jag saknar gosis.
Hemlägtan är det andra, eller bara få tänka på något annat några dagar. Några skolfria dagar. Träffa familj, vänner. Där hemma. Det skulle betyda mycket. Det är sån energi som behövs nu när höstmörkret verkligen krympit sig på. Men nej, jag väntar, jag fortsätter vänta på den där luckan som aldrig verkar dyka upp. Det är smått deprimerande. Framförallt nu när Malin är hemma och inte jag. Det känns som en evighet till jullovet. Jag hoppas tiden går fort. Tiden går fort, tack vare skolan. Puh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar