Jag ligger i min lilla stuga, där jag får sova själv. (med en massa ovälkomna kryp) Det känns ensamt. Jag sover inte bra ensam, speciellt när alla andra inte behöver sova ensamma i något litet trähus. Jag saknar Malin. Så mycket. Hela tiden. Och inte ska vi ses förrän torsdag, det är inte hanterbar. Inte för mig. Inte längre. Jag behöver min andra sida vid min sida. Så jag kan vara hel. Jag kan inte helt bara njuta av att vara här, det känns som att någonting fattas. Och det gör det också. Ett par månader till sen får vi vara tillsammans. Jag är så trött på det här nu, denna tortyr så pågått i snart ett år. Världens bästa år. Men ett år med mycket känslor och denna ständiga saknad. Den farliga saknaden. Men saknad är ju någonting positivt, något fint, det vet jag. Det är väl det där osynliga beviset på kärlek. Som jag älskar min Malin.
Imorgon är det en ny dag här bland måsarna. Jag ska försöka ta sovmorgon, om det tillåts det vill säga. Jag behöver sova efter en hård vecka med förkyldningsvirus och en del sömnlösa nätter. Jag hoppas det blir fint väder, då slipper man göra någonting. Sola och lösa korsord. Kanske ta en lätt promenad. Pensionärsvarning. Men det skulle kunna bli en bra dag. Söndag drar vi oss hemåt. Jag vill bara dra mig mot där Malin är. Hur kunde jag vara borta i två månader? Jag är ett pucko. Aldrig mer. Hem till T-town. Lite närmare dig.
there will always be room
for your hand in mine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar