Last Word.

Jag har kommit på ett av mina största problem. Nämligen att jag lever mig in i saker alldeles för mycket. Ser jag något som jag gillar, något som jag känner koppling till blir det en del av mig. Det kan kännas så. Allt kan fort bli så känslomässigt. Allt blir en drömvärld. Det är väl ungefär så det har känts med L-word, och det är ju trots allt "bara" en tv-serie. Nu är den slut, jag tog mig modet och såg sista avsnittet. Jag känner mig som efter Anna Ternheim, knäckt men ändå lycklig. Det känns tomt. Det skär rakt in i hjärtat. Allt blir så svårsmält, precis som hennes musik, precis som den här serien jag har följt i fyra år och som har blivit en stor del av mitt liv. Den har hjälpt mig, förändrat mig, varit en inspiration för mig. Den har fått mig att ta steg jag inte annars skulle vågat ta. Jag är glad för det, jag är tacksam för det. Jag är dock ledsen att det är slut. Den har varit så betydelsefull och alla som varit knytna till den har också varit det. Tur att den finns kvar och den kommer alltid vara ett minne, ett viktigt sådant. L-word har varit mer än "bara" en tv-serie, så mycket mer för mig. Den hjälpte mig att bli mig. Sista avsnittet slutade lyckligt eller olyckligt, beror på hur man ser på det, men för mig var det enbart lyckligt. Tur att det finns dvdboxar. I fortsättningen ska jag försöka leva mig in mindre i saker, inte göra allt till ett känslomässigt kaos. Men till viss del kanske det är bra att göra det, att ha en annan värld att vända sig till. Det är nog en viktigt del. Men ibland känner även jag att det går för långt. Jag har någonting att jobba på.

"Love is the only thing that we can carry with us when we go, and it makes the end so easy"