Att inte behöva vara osynlig

Hur kan man säga att man var tvungen att acceptera det. Hur man säga att det är någonting som alla har accepterat, det kanske tog tid, men nu så. Hur kan man säga att hon har svårt att acceptera det, eller att han har svårt att acceptera det. Att det är någonting man inte är glad över. Hur kan man säga att så är det och det är ingenting vi kan göra någonting åt. Det kommer för all framtid att vara så. Det är fakta. Och det är synd. Det är bara att vänja sig. Hur kan man få det att låta som något helt förskräckligt, något så onaturligt att det inte borde gå att acceptera. Hur kan man uttrycka det med sådan försiktighet i rösten, som att det är någonting man egentligen skäms enormt mycket över, men bara måste berätta allt ändå. Sprida det till allt och alla fast den det handlar om egentligen inte har en endaste önskan om det. Men någonstans tar någon annan sig rätten att berätta det mest privata om någon annans liv. Hur kan den som verkligen inte förstår tro sig veta allt helt plötsligt. Den vet ingenting. Jag förundras än en gång hur förbannat tröga människor är. Det är vad det här handlar om.

Det pratas ofta om att många tycker det är förskräckligt att inte samkönade äktenskap är tillåtet, vissa tycker ju faktiskt det, och visst är det förskräckligt. Men jag tycker man ska börja längre bak än så. Jag tycker det är ännu mer förskräckligt att inte acceptera att samkönade partnerskap faktiskt förekommer. Att det faktiskt inte är någonting som har kommit upp från ingenstans de senaste femtio åren. Att på något märkligt sätt inte kunna acceptera detta. Att bli lika chockad varje gång ämnet kommer upp och snabbt få det överstökat … enligt många ska man ju inte prata högt om vissa saker. Någonstans måste vi inse hur skört ett människoliv är. Vi vet inte hur morgondagen ser ut. Om man nu är väl medveten om hur skört ett liv är och hur snabbt saker kan förändras hur kan man då lägga ner så mycket kraft på att förstöra för någon annan. Hur kan man då missgynna en annan människa det som beskrivs som det mest fantastiska på den här jorden, nämligen kärlek. Hur kan en människas kärlek vara mer värd än en annans? Varför ska vi hela tiden dela upp saker i grupper och fack, göra skillnad på varandra? Är vi inte alla bara människor? Alltså, samma skapelse. Varför ska vi hela tiden sträva efter att höra hemma någonstans, tillhör en av dessa grupper. Antingen har du en tillhörighet eller så är du utanför. Och det är väldigt viktigt att ha en tillhörighet annars är man ingen alls. Tydligen.

Att veta att du existerar och att sedan veta att du existerar i ett stort sammanhang och att därefter veta att VI ALLA existerar i en stor, utbredd grupp är väldigt tillfredsställande. Så varför kan vi alla inte bara tillhöra samma grupp? Kärlek är stort, Kärlek klargör gränser. Kärlek är per definition något vackert. Inte kärlek mellan några människor utan kärlek mellan alla människor. Att missunna någon annan deras kärlek på grund av kön är helt sjukt. För sa vi inte att kärlek definieras som något vackert? Menar vi då inte all kärlek? Hur kan man då inte acceptera kärleken? Du behöver inte acceptera min kärlek men allt jag ber om är att om du inte acceptera den så behöver du heller inte försöka göra mig illa. Det är jag inte värd, det är ingen värd. Allt handlar om rädsla, rädsla för det som är annorlunda, men egentligen, är det så annorlunda? Är det så nytt? Befria inte världen från kärlek, befria den istället från människorna som sätter stopp för den! Ingen förtjänar att vara osynlig.

We really don’t care do we
No, we couldn’t care less
We couldn’t care less
Could we?