Ett år senare

Nu när det börjar närma sig nyår och så, slår det mig vilket otroligt konstigt år det här har varit, inte konstigt som att det självklart blir något dåligt utan tvärtom. Vissa saker har varit helt fantastiska, vissa saker har varit helt upp och ner, vissa saker har varit fruktansvärda, vissa saker har varit det bästa som någonsin har hänt, vissa saker är det fortfarande och vissa saker är fortfarande mindre bra. Om jag ser tillbaka nu, så har det här året innehållit allt och även lite till. Skolan blev och slutade fantastiskt bra. Våren var bra, även trots den totala förvirring i mellan åt. Början på sommaren med studenten var fantastisk, det var nog det roligaste jag någonsin varit med om, jag står fast vid det. Sen var sommaren rätt så värdelös och jag mådde inte alls särskilt bra. I mitten av allt där under sommarmånaderna lyckades jag återigen skaffa mig ett sommarjobb som höll surströmmingsstandard, kanske inte riktigt så brutalt men nästan. Det gjorde inte saker och ting bättre. Sen mitt i den totalta förvirring började saker att klarna, mycket föll på plats där i slutet av augusti. Allt med människor, vänner, du och du, skola, framtid ... Ja det mesta. Jag åkte ner till Göteborg och allt kändes helt plötsligt självklart. Slutet på den taskiga sommaren blev ändå rätt så okej, eller ja, bättre än okej. Sen kom den till att börja med slappa hösten, många hade sin åsikt om den, men jag tror den var väldigt nyttig. Jag tryckte på paus och det behövdes verkligen, jag tog två riktiga pausmånader. Trots rastlösa långa dagar, så var det nog bra. Allt i väntan på annat. Sen att alla ska lägga sig i och ständigt tala om vad som är bäst för en själv är jag van vid nu och lägger dessa åsikter åt sidan. När man vet vad man själv vill, då behöver man inte lyssna på någon annan som tror sig veta bättre. Det är bara jobbigt att så länge man bor hemma, med sin familj och nära sin släkt så fortsätter allt detta prat om vad som är bäst, vad du borde göra och framförallt detta jämförande som ständigt pågår. Det är något jag är less på, jag vill inte bli jämförd med hon, hon eller hon. Alla är olika, och jag känner mig inte lik någon här hemma, men det är ingenting exempelvis släkt förstår sig på. Jag vill kunna vara den jag är, därför vill jag slippa höra vad andra tycker om saker som de i slutändan ändå inte har någonting med att göra. Det är det som bland annat har fått mig att inse i år att jag inte har mycket att hämta här på hemmaplan, därför ser jag framemot det kommande året, då kanske jag äntligen slipper höra allt skitsnack. En ny start, en ny helt underbar start är vad jag strävar mot, på annan ort. Hösten fick mig att våga säga, tycka och vara, vara den jag vill vara och inte den andra vill att jag ska vara. Jag är glad för det. Det var en bra höst. Slutet på hösten och början på vinter och där vi är nu är en starkt uppåtgående kurva och jag ser bara framåt. Jag tror att så mycket kommer bli så bra. Så mycket bättre i alla fall, det är jag säker på. Jag har ju dig och jag älskar dig.


Jag är på ett konstigt humör ikväll, känns som att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst och aldrig tröttna. Jag känner mig bara konstig. Jag har tänkt alldeles för mycket idag. Vi var på släktträff idag, vilket i sin tur var rätt så trevligt, men jag fascineras så otroligt mycket hur människor kan sitta och höja upp vissa personer och alltid få det att låta så fantastiskt. Man frågar alltid frågor om hennes pojkvän eller hennes. Hur lätt det är att glömma bort att den som sitter bredvid också har någon som betyder exakt lika mycket fast inte har titeln pojkvän. De vet om det, men ingen bryr sig, ingen vågar. Alla så jäkla fega. Det gör ont och det sårar, det är som att man inte existerar. Inte konstigt att man känner sig totalt missplacerad ibland, eller ofta. Jag vet att människor är rädda för det som är annorlunda, men så jäkla annorlunda är det ju nu faktiskt inte och jag skulle bli glad om någon frågade mig precis som de frågar alla andra, alla de som nu har en "stilig" pojkvän. Blä, jag är less på det här. Det gör mig illamående. Det är det här som är jobbigt med julen, att man ska behöva umgås så onödigt mycket med sin släkt. Men, till det postiva, nu är den över och en bra vecka väntar. En släktfri vecka (eller ja, kanske). Snart är det tisdag och jag räkna ner sekunderna nu. Det känns som att det var så länge sen jag träffade Hanna, men det är bara två veckor sen. Det känns mer som två månader. Tiden går alldeles för sakta här hemma. Men nu är snart de där två veckorna av saknad, väntan och längtan över. Det känns fantastiskt bra. Mitt nyårslöfte ska nog vara att jag ska totalt skita i vad trångsynta människor tycker och säger. Sen kan alla dessa få ha nyårslöften gällande vikt, om de ska äta godis eller ej, om de ska sluta röka eller ej, eller om de ska börja med GI-metoden eller inte. För viktigare saker tycks det då ändå inte finnas ...