Idag har jag bara känt mig konstig. Jag har känt mig ensam och otålig, rastlös. Ensam känner jag mig för jag saknar personer som jag vill ha nära mig, framförallt den personen som betyder mest för mig. Vad gör jag här egentligen?! Vad väntar jag på?! ... Jag vet inte ... Ibland känns det bara fel, helt fel. Det känns helt fel att titta i kalendern och se åtta månader framför mig, åtta månader här hemma. Varför?! Hur och när bestämde jag mig för det?! jag visste inte då, men nu känns det rätt så puckat. Det känns meningslöst att vara här, jag skulle ju kunna vara där och allt skulle vara så himla bra. För jag hatar att känna mig ensam, vilket jag gör här hemma. När man kommer någon nära och verkligen känner att allt är så himla fantastiskt, blir det skrämmande tomt när den personen inte är här eller jag där. Nästa vecka får jag i alla fall mening att vara här hemma i och med skolan. Det kan nog få fart på tiden och det behövs. Jäklar vad jag ska plugga, jag ska plugga bort all tid! Den energin borde ju finnas där någonstans. Min positiva tanke idag är att om prick två veckor är jag i Göteborg och förhoppningsvis tillsammans med dig. Det kommer gå fort dit. Jag längtar varje sekund, där trivs jag och där vill jag vara. Just nu vill jag bara att den här veckan ska ta slut.
Kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar