I en tid då inget hände, I en stad som alltid sov

Jag har en sån där känsla, en sån där lyckokänsla. Jag är lycklig över så mycket. Och jag har en sån där frihetskänsla men jag har en ännu större vemodskänsla. Det börjar dra ihop sig nu och jag längtar så ofantligt mycket tills dagen man står på studenttrappan. Det känns att den närmar sig, därav vemodskänslan. Jag är lycklig men jag känner mig tom. Vad händer nu, vad händer sen? Allt börjar falla på plats, sakta men ändå rätt så säkert. Jag kan nästan inte tro det, men snart är tolv års kämpande över, och som vi skrev i vår kära bok, nu är det snart dags att ta nästa steg i livet. Om det blir stort, litet eller varför inte mittemellan återstår att se. Men jag är förväntasfull och jag är nöjd.
Igår landade projektarbetet, vår bok, i brevlådan och någonting slog mig då...Att vi är klara, att vi har gjort det vi ska göra. Jag kan bara titta på den och le, för den beskriver så mycket, så mycket som har hänt och så mycket som inte än har varit. Okej, man ska inte lyssna på mannen i den vita hatten, skriva sånt här och tänka samtidigt..Det är nog ingredisenserna för vemod.
"En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång, och du & jag håller andan och håller händer i språnget, det är inte så långt hem". Nu ska jag ge mig. Det här kommer bli den bästa sommaren någonsin. Och nu ska jag snart åka iväg till den personen som kommer göra den här sommaren så himla bra.

Jag ska skydda dom jag älskar
Med hjärta kropp & själ
Jag ska skydda dom mot livet
Som är hårt & fult & skört
Jag ska ge dom allt som blir kvar
När jag är färdig med det här
Jag ska ge dom nått som hjälper
Mot en ond & giftig värld