Panikpanik

Jag är fundersam idag, fundersam över mycket men jag blev nyss fundersam är mycket mer. A ringde och sa att hennes lov i stort endast har bestått i att fundera på vad man ska göra efter gymnasiet. Jag har lagt de funderingarna på sidan ett tag, eftersom jag insåg att allt funderande inte leder nånstans. Eller visst leder det nånstans, men ingenting är särskilt relevant. Ena dagen vill man flytta, ena dagen vill man inte det, ena dagen vill man fortsätta plugga direkt, ena dagen inte, ena dagen vill man åka utomlands och jobba, ena dagen vill man åka utomlands för att bara resa, ena dagen vill man åka utomlands och plugga och ena dagen vill man bara skita i allt. Hur ska man nånsin kunna bestämma sig? Och nu när A ringde så började jag också fundera ...igen. Jag vet gott och väl att man måste bestämma sig snart, väldigt snart, men jag är långt ifrån redo att bestämma nånting sånt i dagläget. Visst jag har alltid sagt att jag flytta, ett tag i alla fall, och det står jag fast vid. Men vart och när i så fall? Till hösten? Det känns så nära nu och jag vet inte om det är det jag vill. Men jag vill heller inte bo hemma, jag känner mig redan så isolerad här, jag vill ha mer frihet. Au pair är nästa fråga...det är någonting jag verkligen skulle vilja prova på, jag gillar ju utmaningar och resor så kanske vore perfekt..Men inte till hösten, allt känns för snart. Jag känner mig för liten. Jag vill ut och resa och ta del av världen, men när vet jag inte. Plugga vidare direkt är väl det som ligger mig närmast i dagsläget, då får man det gjort och man kan därefter gå vidare rätt så snabbt. Men om man nu ska plugga vidare, så måste jag flytta. Eller måste och måste, för mig är det ett måste. Så, visst skönt att flytta och komma bort, men att vara helt ensam är en skrämmande tanke. Jag har Bea i Göteborg, en trygghet, men vill jag lämna allt här hemma och flytta dit som 18-åring? Kanske, kanske inte. Men om man tar B som ett exempel, hon har ofta hemlängtan och vill sällan åka tillbaka till gbg när hon väl är hemma, hon är 21..hur skulle jag då som 18 åring känna mig? Hon har dessutom både vänner och pojkvän där nere. Mitt största problem är att veta vad jag är redo för, jag skulle säkert klara av det, men vilket pris skulle jag behöva betala? Och hur ska man prioritera? jag är förvirrad angående detta, och den som har en plan framför sig och har den spikad och klar den är avundsjuk på. Jag vet att jag vill flytta och bo borta ett tag, jag står ju redan i bostadskö i Göteborg, men jag skulle aldrig klara av att bo i en storstad hela livet. Det har jag kommit fram till nu. Så, hur ska man göra? Plugga det man vill, vart man vill och sen flytta till ett lugnare ställe? Åka utomlands och skita i allt kanske? Jag vet inte, jag vet inte alls. Folk säger att man inte ska ta det på sånt stort allvar, men kan man göra någonting annat? Det är ett stort beslut, som just nu känns omöjligt att ta. Det spelar ingen roll hur många universitetskataloger man kollar i, alla erbjuder ändå det samma, ny stad, samma program, blabla..Ibland önskar jag att man kunde se sin framtid och sina val, bara som en liten vägledning liksom..Men jag ska komma på min framtidsplan, och som A sa "ring mig om du kommer på något", jag kanske gör det, vem vet. Man kanske helt enkelt inte ska göra saker så komplicerade. En sak är säker, det är inte så himla roligt att bli vuxen. Det var lättare när man var liten och det inte fanns några bekymmer. Och nästa sak är ju sommajobb, blä, det måste också fixas snarast, om inte det fixas blir man väl fast här hemma, och...ja, jag orkar inte tänka på det..Fan att tiden ska gå så fort helt plötsligt..Tur att man inte är ensam här i världen, andra har samma problem och det är ju en liten tröst. Att kunna gnälla tillsammans är det bästa som finns. Jag som har sagt att jag är optimist, just nu ligger jag lite lågt med det. Nog är jag det, men när det kommer till det här kan jag inte känna annat än panik..