Onda eller goda tankar

Jag vill, innerst inne så vill jag, men vad är det som stoppar mig? ....Jag är så sugen, och jag vill men någonting säger nej, någonting skrämmer mig. Vad jag pratar om? Jo, jag pratar om fotboll..Jag har tänkt mycket på den på sistone och pratat en del med pappa, eller rättare sagt har han försökt övertyga mig att sätta igång igen. Men jag får sån beslutångest, jag vill egentligen spela igen, men som sagt, det finns en spärr där som inte vill släppa riktigt. Jag vet inte vad det är jag är rädd för, det har väl bara varit så mycket med fotboll och mig som har satt sina spår. Vissa dåliga ledare har gjort att jag fått en mycket större prestationsångest. Det var väl därför jag slutade i somras. helt och hållet deras fel, deras arrogans eller dennes arrogans. Men jag känner att jag skulle vilja prova på lite igen, först och främst för min egen skull, jag vill ha en regelbunden träning, jag älskar ju att träna. Det är jobbigt att jämt ha träningsansvaret själv. Jag vill isåfall spela för det roligas skull och för träningen i sig, som skulle göra att jag skulle må bättre. Just nu tror jag att jag skulle behöva det. Inte för att jag mår dåligt på något sätt, jag har tvärtom mycket att vara glad för, men ändå. Ni kanske förstår. Vissa tycker kanske att det är töntigt att jag ens diskuterar detta, men har man sysselsatt sig med någonting i nio år och sedan bara hoppat av och ett halvår senare verkligen börjat fundera på allt, då är det mycket som händer. Det känns fan sorligt. Det är nu jag fått min seperationsångest från just fotbollen. Det är jobbigt, jobbigare än vad många förmodligen tror. Det känns som en stor del av ens tillvaro har gått förlorad, jag har inte tänkt så förns nu, och nu när jag väl gör det så skrämmer det mig. Jag tänkte så mycket när jag slutade, att åh nu kommer allt bli mycket lättare, åh vad mycket tid jag kommer få över, åh vad jag kommer må bättre, åh vad jag kommer hinna med skolan bättre..Jäkla bullshit, jag har mindre tid nu känns det som och allt känns mer krävande en det nångonsin gjort, och skolan går bättre när man sysselsätter sig på fritiden, det lovar jag.
Om jag inte börjar träna fotboll igen, så måste jag göra någonting annat, för jag blir smått galen av denna rastlöshet. Jag är inte van denna rastlöshet. Det är så mycket jag skulle vilja, men så mycket gör mig osäker. Kanske man ska träna för kul skull ett antal träningar med den yngre generationen om ni fattar, och därefter se hur det känns och vad man vill. Mitt problem är min osäkerhet men nånstans innerst inne så känns det som att fotbollen inte är ett avslutat kapitel för min del ...