Satt och funderade över fotbollen igen och har nog en gång för alla kommit fram till att det nog inte blir så mycket mer för min del, inte i det laget i alla fall. Jag trivs med livet som fotbollsfri, Amanda hade rätt, det känns mer än befriande och man känner sig lugn. Det är väl dessutom det viktigaste. Att vakna upp morgonen med en klump i magen på grund av fotbollen har varit jobbigt, väldigt jobbigt och jag vill inte känna så igen. Det blev för mycket det här året, allt blev för mycket. Det skulle aldrig fungerat om jag så väl hade tvingat mig själv, skulle bara mått sämre. Det har funnits allt för mång stunder då fotbollen gjort livet tungt och tråkigt. Att få lägga upp sin träning själv är så jäkla skönt, man får ut mer och man får tid över, tid som kommer behövas till annat det här året. Allting har ett slut. Jag hör dock fortfarnade personer i min omgivning som inte riktigt står på min sida angående detta, men varför ska jag lyssna?
Ett stort problem i många sammanhang är nog att man lyssnar för mycket på vad andra personer tycker och tänker. Att våga säga nej är kanske ganska svårt, i alla fall att göra det med en gång eller att göra det utan ursäkter, ursäkter som ändå går för långt. Man ska inte behöva ursäkta sig för att man inte vill göra något eller för att man inte tycker som andra gör. Nej nej nej, det blir bara fel. Men man lär sig.