Idag har jag suttit och pluggat nästan hela dagen( därav inlägget här nedanför), jag vet, det låter galet. Och jag vet, det är lördag. Men det var skönt, det var skönt att få "skriva av sig". Det var för en gångs skull inspirerande och jag fick därmed saker gjorda. En bra dag, helt enkelt.

”Tagalo Hassan hade ingen aning om att det fruktansvärda våldet i Darfur hade spritt sig som en bläckfläck över gränsen in i Tchad och sakta men säkert närmade sig hans by. Eftersom han bara var tre år gammal förstod han inte vad som hände när skottlossningen började strax före gryningen eller varför en kula trasade sönder hans högra ben och gjorde ett hål i det vänstra. Anfallet iscensattes av arabiska milismän till häst, den fruktade Janjaweedmilisen, och deras tchadiska allierade, som försöker störta regeringen i huvudstaden. Det fanns ingen som kunde förklara allt detta för Tagalo. Hans far hade flytt i tron att pojken var tillsammans med sin mor och lillebror. Men mamman hade sårats av ett kulregn som dödade babyn. Tagalo hittades av Italienska hjälparbetare.
Massakern i Tiero, där Tagalo bodde, och grannbyn Marena nära den Sudanesiska gränsen, krävde sammanlagt omkring 400 liv. Siffrorna är osäkra eftersom många lik fortfarande ligger kvar ute i bushen. Dödandet är en blodröd varningssignal där krigsvapen har spridit sig till Tchad efter att ha används på samma sätt i Darfur i fyra år utan att det internationella samfundet har försökt stoppa det.”

I några dagar nu så har munkar demonstrerat på Burmas gator. Munkarna kräver demokrati. Förhoppningsvis så kommer de att få det. Men inte idag. Idag är jag rädd att det mest blir sorg, blodbad och död, vilket det också har blivit. 300 döda (minst) för en kamp om frihet, demokrati och rättvisa. Kamp för att utrota orättvisor, regimer, diktatur. Militärjuntan i Burma har idag varnat att om protesterna fortsätter så blir det militärt ingripande, igen ...Att en regim dödar, förtrycker och skjuter på fredliga demostranter är långt ifrån okej. Demokratinkämpar, det är något vi borde visa repeskt för!

Jag gillar hösten, det slog mig nyss. Är den inte vacker? Gul-röd-gröna träd, klarblå himmel och kylig luft. Idag är den vacker och det är inte vilken dag som helst, jag fyller ju år :) Släkten väntas senare, ska gå ut och gå i det fina vädret bland alla vackra träd med mamma och syster innan de kommer. Hoppas pappa ringer sen också, många andra har redan hunnit före, ha ha.

"So is it better to tell and hurt or lie to save their face? Well I guess the answer is don't do it in the first place"

Idag har det varit en bra dag, en nödvändig dag. Bea är hemma, vilket är roligt, alla tycker det är Så roligt. Varit runt och hon har fått shoppa av sig. Det är skönt att ha hon här hemma, det är skönt att prata, det är skönt att skratta och som de flesta vet så är hon ganska duktigt på att just skratta.

Jag sitter och lyssnar på en fantastisk låt med en fantastisk tjej , drömmer mig bort och tankarna börjar som vanligt att strömma. Jag fick en känsla av att bara försvinna bort ett tag, bara åka bort. Ett litet tag. Allt går i sin vanliga ordning, allt är som det alltid har varit. Ja, nästan i alla fall. Skolan är som vanligt, den känns nästintill tråkig för tillfället och det beror på mycket. Saker kanske inte precis är som vanligt, de är bara inte som de alltid varit. Är det bra eller dåligt? Det vet jag inte, det är bara tråkigt. Jag vill åka bort, träffa människor och utvecklas. Ibland känns det som man står silla, helt stilla här hemma.

Vad ska man göra egentligen, vad ska man sysselsätta sig med? Jag vill göra nåt. Vet inte vad, vet inte vad jag vill göra. Om du ställer dig själv frågan, "vad vill jag göra med mitt liv, hur kommer min framtid att se ut?" och vet svaret så är jag avundsjuk på dig, såklart vet ingen hur ens framtid kommer att se ut, men du föstår vad jag menar. Jag vet inte hur man ska kunna veta, det finns så mycket att göra, vissa saker är "måsten" vissa är inte. Att ta körkort till exempel, är det ett måste? Egentligen inte, men i många, för många, stunder känns det så. Tyvärr. Att ha extrajobb är det ett måste? Det kanske inte är det idag eller imorgon, men kommer vara inom en snar framtid om man inte hittar på något bättre. Att skaffa någon som man vill dela sitt liv med är det ett måste? Att plugga vidare är det ett måste? Man låter sig påverkas för mycket av personer i sin omgivning , bara för att vissa har uppfyllt en av dessa saker som måste man själv också göra det? Varför är det så? Varför! Det finns inga självklara "måsten" i livet, det är något man själv bestämmer och jag tycker inte andra ska lägga sig i. Bara för att hon eller han har eller hade bra betyg så måste jag också ha det. Det låter ju helt sjukt, vilket det också är. Jag är less på dessa "måsten" som bara blir fler och fler ju äldre man blir. På tal om äldre, fyller 18 på söndag och i och med det lär de bara bli fler. Jag vill vara mig själv, jag vill inte att andra ska påverka mig för mycket. Det blir bara fel. Att vara som andra är det ett måste? Inte, men den kan man fundera på för ibland blir jag osäker, eller vad ska man kalla det ..rädd? Ett måste för mig skulle kunna vara att just få vara mig själv, men vem är jag då? Ja, det är nästa fråga..

"In Sweden, they have a system of higher taxes but welfare for everyone. They call it the Swedish model. Well, I could go for a Swedish model right about now"

(jag med)

Ush vad jag mår dåligt, förkyld ...Jag vill inte ens säga det ordet, det gör mig frustrerad. Jag känner mig isolerad och den här jävla förkyldningen gör det inte bättre. Det finns absolut ingenting bra alls med att vara sjuk, det är inte ens positivt att man kanske behöver vara hemma från skolan. Nä, jag är mycket hellre där än här hemma i ensamhet och rastlöshet. fyfan.

"you ain't leaving without a fight but I think I am just as torn inside"

-Just nu tycker jag bara att det är synd. Och så jäkla onödigt.

Den här veckan gick fort och gissa om det har hänt mycket. Både bra och mindre bra saker. Det har blivit många bittra miner men även mycket skratt. Det har varit en vecka med mixade känslor. Bella, det där med M. Jackson (haha) så roligt var det väl inte? Eller? ... Igår blev det staden och birsta med B och Lisa, gjorde några fynd (härligt).
Ikväll blir det middag med vänner som jag inte skulle klara mig utan, vänner som betyder väldigt mycket för mig. Två personer som jag är så himla glad över att de finns här, vi pratar om allt och det är så himla skönt. Så ikväll lär det bli en hel del (nyttigt) skitsnack. Ser så klart framemot det. Det är lätt att prata bland människor som lyssnar, synd bara att det finns så få. Det blir middag trots ett tungt huvud och en kittlande hals, känns som en förkyldning är på ingång, men jag ska stå emot den. Tänker inte bli sjuk, inte nu. Det skulle vara oerhört opassande.
På Torsdag kommer Bea hem (jippi), på lördag blir det Party, på söndag fyller jag år (hjälp! sista veckan som 17-åring, jag vill nästan inte bli 18, jag trivs som 17-åring. Fast det är klart, att bli 18 har ju sina fördelar också). Snart bär det av till stockholm för konsert och lite mer, ska bli kul! På höstlovet bär det av till Göteborg, ska hälsa på syster, ska också bli kul! Det ser ut att kunna bli en bra höst!

Jag är så satans less! Jag har mina skäl, tro mig.
Jag förstår mig inte på vissa saker och vissa människor, ibland känns det bara meningslöst- Det är inte värt ansträngningen.

Like a freeze-dried rose, you will never be,
What you were, what you were to me in memory.
But if I listen to the dark,
You'll embrace me like a star,
Envelope me, envelope me...
If things get real for me down here,
Promise to take me to before you went away - If only for a day.
If things get real for me down here,
Promise to take me back to the tune
We played before you went away.

And if I listen to, the sound of white,
Sometimes I hear your smile, and breath your light.
Yeah if I listen to, the sound of white ..
You're my mystery. One mystery. My mystery. One mystery.

My silence solidifies,
Until that hollow void erases you,
Erases you so I can't feel at all.
But if I never fell again, at least that nothingness
Will end the painful dream, of you and me...
If things get real for me down here,
promise to take me to
Before you went away, if only for a day.
If things get real for me down here,
promise to take me back to
The tune we played before you went away.

And if I listen to, the sound of white Sometimes I hear your smile, and breath your light.
Yeah if I listen to, the sound of white Sometimes I hear your smile, and breath your light.
And if I listen to, the sound of white.

I knelt before some strangers face,
I'd never have the courage or belief to trust this place,
But I dropped my head, 'cos it felt like lead,
And I'm sure I felt your fingers through my hair...

And if I listen to, the sound of white sometimes I hear your smile, and breathe your light.
Yeah if I listen to, the sound of white. The sound of white, The sound of white, The sound of white.

9/11 -01 11/9-03

Satt och funderade över fotbollen igen och har nog en gång för alla kommit fram till att det nog inte blir så mycket mer för min del, inte i det laget i alla fall. Jag trivs med livet som fotbollsfri, Amanda hade rätt, det känns mer än befriande och man känner sig lugn. Det är väl dessutom det viktigaste. Att vakna upp morgonen med en klump i magen på grund av fotbollen har varit jobbigt, väldigt jobbigt och jag vill inte känna så igen. Det blev för mycket det här året, allt blev för mycket. Det skulle aldrig fungerat om jag så väl hade tvingat mig själv, skulle bara mått sämre. Det har funnits allt för mång stunder då fotbollen gjort livet tungt och tråkigt. Att få lägga upp sin träning själv är så jäkla skönt, man får ut mer och man får tid över, tid som kommer behövas till annat det här året. Allting har ett slut. Jag hör dock fortfarnade personer i min omgivning som inte riktigt står på min sida angående detta, men varför ska jag lyssna?
Ett stort problem i många sammanhang är nog att man lyssnar för mycket på vad andra personer tycker och tänker. Att våga säga nej är kanske ganska svårt, i alla fall att göra det med en gång eller att göra det utan ursäkter, ursäkter som ändå går för långt. Man ska inte behöva ursäkta sig för att man inte vill göra något eller för att man inte tycker som andra gör. Nej nej nej, det blir bara fel. Men man lär sig.

Det var ett tag sedan jag skrev något vettigt här så jag måste väl försöka komma på någonting. Hm, det finns inget vettigt att berätta egentligen, inget intressant för den delen heller, exakt så händelserikt är livet här i Timrå. Nejdå, livet flyter på, kanske inte lekande lätt men för vem gör det det?
Visst har det hänt saker, exempelvis så har ju skolan börjat igen (Spännade, visst då?!) ... Men det känns bra med skolgången i alla fall, är hemsk nöjd och hemskt glad att jag valde samhälle/samhälle. Det känns som jag har hamnat rätt och det är alltid en lika trevlig känsla. I övrigt är skolan som vanligt, fast allt känns mycket bättre än ifjol. fjolåret var det tungt tungt tungt. Usch hemska tanke. En del saker verkar dock inte ha förändrats ett dugg, lite synd men vad ska man göra? På något sätt verkar det inte gå att ändra på..

Var och hälsade på syster i Göteborg precis innan skolan började, det var mer än trevligt. Saknar att ha henne här hemma, det är tomt och tråkigt, jag blir rastlös. Inga mer tv-serie maraton tillsammans? Jag överlever nog inte utan det. Får ta det till julen. Vem ska jag lägga över allt gnäll på här hemma, snacka skit och ta löprundor tillsammans med? Haha (okej, det där sistnämda kanske inte hände allt för ofta) Men ändå, man ska uppskatta sina syskon. När de väl är borta inser man hur viktiga de är. Vart tog allt vägen ...
Fick även en stark vilja att flytta hemifrån och börja plugga på annan ort när jag var där nere. Mysig stad, jag skulle absolut kunna tänka mig att bo och studera där. Vi hade roligt tillsammans, det märks att man kommer närmare och närmare varnadra med åren och det trots att man bor på olika håll. Jag saknar ändå livet för ett par år sedan, då det satt fyra vid middagsbordet. Tiden går alldeles för fort, jag rädd för hur fort detta år kommer att gå. Tänk bara på sommaren, den försvann nånstans där i augusti och nu minns jag knappt att jag var och tågluffade. Shit, JAG var och tågluffade! Det har nog inte riktigt sjunkigt in ännu, det hände så mycket och hur vi klarade oss genom Europa på tre veckor har jag ingen som helst aning om. Ett oförglömligt minne.
Hoppas att jag och Bea (och kanske nån till?) kan åka iväg om ett par år, har pratat lite om det och USA är lockande efter allt som hon har berättat. Avundsjuk, njaa lite kanske. Grad Canyon, LA, Las Vegas, Washington, Universial Studios - Klart jag är avundsjuk! :) Jag hänger gärna på nästa gång. Trekking jag tror det kan passa mig ... äventyr Mmm härligt!
Ska nog ner till Göteborg i början på november igen, vill kunna åka ner när tillfälle ges. Bea kommer hem till min födelsedag förresten, kul!

Som sagt tror jag att året kommer gå väldigt fort, det har redan gått två veckor av skolan. Det känns som vi började igår ... Men jag tror att det kommer att bli ett bra år, ett lärorikt och utvecklande år och då gäller det såklart inte enbart skolan. Jag hoppas att saker kommer att bevisas och att man kommer må bättre än tidigare stressiga gymnasieår. Jag ska försöka vara optimism, vilket jag nog är i grunden. Dock så visas det inte alltid, mänskligt gissar jag? Jag vill gärna försöka vara den håller huvudet riktat mot solen och den som rör fötterna framåt. Hur jobbigt det ibland kan verka så måste man försöka i alla fall!

I've hardly been outside my room in days,
'cause I don't feel that I deserve the sunshine's rays.
The darkness helped until the whiskey wore away,
And it's then I realize the conscience never fades.
When you're young you have this image of your life:
That you'll be scrupulous and one day even make a wife.
And you make boundaries you'd never dream to cross,
And if you happen to you wake completely lost.
But I will fight for you,
be sure that I will fight until we're the special two once again.

And we will only need each other,
we'll bleed together,
Our hands would not be taught to hold another's,
When we were the special two.
And we could only see each other
we'd breathe together,
These arms will not be taught to need another,
'Cause we were the special two.

I remember someone old once said to me:
"Lies will lock you up with truth the only key."
But I was comfortable and warm inside my shell,
And couldn't see this place would soon become my hell.
So is it better to tell and hurt or lie to save their face?
Well I guess the answer is don't do it in the first place.
I know I'm not deserving of your trust from you right now,
But if by chance you change your mind you know
I will not Let you down 'cause we were the special two,
and will be again.

And we will only need each other,
we'll bleed together,
Our hands will not be taught to hold another's,
When we're the special two.
And we could only see each other
we'll breathe together,
These arms will not be taught to need another
but the special two

I step outside my mind's eye's for a minute.
And I look over me like a doctor looking for disease,
Or something that could ease the pain.
But nothing cures the hurt you
you bring on by yourself,
Just remembering, just remembering
how we were...

And we will only need each other,
we'll bleed together,
Our hads will not be taught to hold another's,
When we're the special two.
And we could only see each other
we'll breathe together,
These arms will not be taught to need another,
'cause we're the special two

- Missy Higgins
Lyssna på henne.